Faderskapsintyg och längtan
Idag har vi varit och skrivit på faderskapsintyg så från och med idag är Daniel även juridiskt pappa till vårt lilla mirakel och vi har gemensam vårdnad. Är man inte gifta så måste man göra en utredning och skriva på faderskapsintyg. Jag vet att många väljer att göra detta efter förlossningen (och att du i vissa kommuner inte kan göra det innan) men i vår kommun går det att göra under graviditeten och för vår del så vill vi ha det gjort innan. Om det nu skulle råka hända mig eller sambon någonting så är alla papper redan klara och vi behöver inte krångla med en utredning i efterhand.
Skulle Daniel gå bort så har lilla pyret redan arvsrätt och skulle det hända mig något (t.ex under förlossningen) så går vårdnaden till honom direkt utan krångel.
Det känns riktigt skönt att ha det avklarat.
I övrigt har vi inte gjort mycket idag, jag har mest försökt vila då jag haft sammandragningar i flera dagar och haft feber.
Jag sover otroligt dåligt på nätterna och vaknar flera gånger för att dricka vatten. Stackars Daniel får springa flera gånger varje natt för att fylla på mina vattenglas så när det väl är dags att kliva upp på morgonen är jag mer död än levande.
Inte blir det bättre trots att jag är hemma och försöker vila upp mig då byggarna kommer klockan 7 för att renovera badrummet och startar varje morgon med att dra igång sina högljudda maskiner och borra, såga m.m.
Dessutom råkade en av dem på ett endaste borrhål borra rakt igenom fem rör med fiberkablar (det måste vara rekord!) så vi har varit utan både tv och internet i några dagar. Förhoppningsvis ska det vara åtgärdat tills imorgon eftermiddag.
Annars spenderar jag mesta tiden med att längta efter vårt lilla mirakel och förlossningen.
Det är så nära nu men samtidigt är det ju flera veckor till bf och det börjar bli frustrerande.
I allt jag gör på dagarna så stannar jag upp för att tänka "Tänk om hon var här nu.. Då skulle jag fått göra detta med en liten bebis i famnen".
Det är sinnessjukt hur man kan längta efter någon/något så mycket att man nästan blir totalt handlingsförlamad.
Jag vill inte göra nånting annat än att sitta i soffan och sura för att det är så lång tid kvar tills vi äntligen får möta henne.
Inatt drömde jag om förlossningen, det var dock en pojke jag födde som vägde över 6kilo(!) och trots att bebisen fastnade, allt blev turbulent med personal som sprang in och ut och alarm tjöt och det slutade i ett väldigt akut kejsarsnitt så kände jag mig lite ledsen när jag vaknade och insåg att det var en dröm och att jag inte har en bebis hos mig.
Då, mina vänner, DÅ är längtan enorm när man inte ens berörs av det faktum att drömmen lika gärna kunde varit en mardröm med allt akut som skedde!
Nu kallar sängen och vårt lilla mirakel vaknade precis till liv så jag ska lägga mig med handen på magen och njuta av hennes rörelser ett tag.
Det är väl det jag kommer sakna efter förlossningen, alla underbara sparkar och rörelser ❤
