Our tiny miracle

I tisdags var det dags för bm-besök igen.

SF-måttet har börjat plana ut igen men det är en stor bebis i magen. Det vet vi redan sedan tillväxtultraljudet vi var på.

Hon ligger fortfarande med huvudet neråt men ganska högt upp fortfarande. Barnmorskan tror inte att hon kommer fixera sig och sjunka ner mer förrän det är dags för förlossning då hon har väldigt lite plats i magen, och därför tror barnmorskan också att risken att hon vänder sig till säte är väldigt liten och det är ju något positivt.

Barnmorskan konstaterade också att jag har en väldigt "lättretlig" livmoder, vilket jag redan var väl medveten om då jag ofta får sammandragningar.

Sätter jag mig ner, reser mig upp, vänder mig i sängen, promenerar, ja i stort sett all rörelse så får jag en sammandragning. Livmodern drar ihop sig, retas av rörelserna och magen blir stenhård.

Jag har sagt till sambon flera gånger att det känns som att jag går runt med ett cementblock på magen konstant då magen är så hård och det är riktigt obehagligt och störande.

Det är jobbigt att sitta ner när magen blir så hård och det är jobbigt att gå när magen alltid är så fruktansvärt spänd.

Jag börjar bli mer och mer less på att känna mig tung och osmidig, att vakna flera gånger varje natt och ha ont i fogarna och ryggen. 

Men nu är det inte lång tid kvar och gud så vi längtar!

Jag har två veckor kvar på jobbet och fyra veckor kvar till beräknad förlossning.

Jag misstänker att jag kommer gå över tiden en del och det kan oroa mig då bebis redan ligger lite i överkant på vikten.

Men, jag fruktar ändå inte förlossningen och är minst lika taggad och längtansfull som tidigare!

Nu ser jag fram emot att få gå från jobbet om två veckor och börja boa lite mer.

Förlossningsväskan ska packas och jag ska försöka njuta av den sista tiden med sambon då vi bara är vi två.

❤