Our tiny miracle

För några dagar sedan välkomnade vi vecka 34.

Bebis är nu cirka 42 cm lång och väger mellan 2,2-2,4kg. 

Nu är det inte lång tid kvar innan bebis är färdigbakad och redo för ett liv utanför magen.

Längtan blir större för varje dag som går och jag måste erkänna att den här sista tiden är lite jobbig. Det känns som att man är fast i limbo, det är så nära men samtidigt så lång tid kvar.

Det går inte en dag utan att jag tänker "Kan hon inte vara här nu?!" men hur olidlig denna längtan än må vara så vet jag att det är bäst att hon ligger kvar i magen ett tag till.

Bebis ligger med huvudet neråt men fortfarande ganska högt upp, vilket känns då andningen blir tyngre och tyngre och det gör ont när hon trycker ut rumpan precis under brösten.

Jag längtar till den dagen då magen sjunker och jag äntligen kan andas lite lättare igen och jag slipper känna det som om hela lungorna och bröstkorgen trycks ihop.

Att ta på sig strumpor och skor blir jobbigare och jobbigare, men än har jag inte kommit till det stadiet där jag behöver be sambon om hjälp.

Som jag skrev igår har en enorm trötthet infunnit sig och jag vaknar flera gånger per natt vilket börjar märkas rent psykiskt då koncentrationen är sämre och jag är mer lättretlig.

Jag vaknar nu också upp på rygg varje morgon. Jag som inte någonsin kunnat sova på rygg, inte ens som icke-gravid. 

Jag misstänker att jag försöker vända mig från den ena sidan till den andra på natten men inte lyckas och landar på rygg istället. Så tjock är man tydligen nu ;)

De sura uppstötningarna kommer och går beroende på vad jag ätit under dagen.

Likaså är det med foglossningen som oftast är okej förutom de dagar då jag anstränger mig mer än vad jag borde.

Mina fötter har börjat ömma mer och mer och sambon får massera dem några gånger i veckan. Egentligen får jag skylla mig själv som vägrar ge upp mina högklackade skor som jag går i dagligen men jag trivs i dem och dessutom har mina sneakers/tygskor gått sönder och jag tycker inte det känns lönt att köpa nya ifall mina fötter skulle vara/bli svullna nu sista tiden.

Vårt badrum på nedervåningen är i full gång med att renoveras och beräknas vara klart i slutet på månaden om det inte blir några fördröjningar. Det innebär att vi bara kan använda badrummet på ovanvåningen där det endast finns ett badkar.

Att behöva springa upp och ner för trappan vid varje toalettbesök är jobbigt, jag blir lätt anfådd och för att inte tala om att försöka krångla ner sig i badkaret när man känner sig lika smidig som en valross!

Jag och sambon försökte ta vårt första bad tillsammans häromveckan sen jag blev gravid och hur vi hade kunnat tro att det skulle bli mysigt har jag ingen aning om. Det blev mer en stor skrattfest av alltihop när det smidiga preggos skulle försöka krångla ner sig i badkaret. Men jo, lite mysigt blev det iallafall när vi låg där och pratade om bebis och vårt kommande liv som föräldrar 

❤

Jag börjar tänka mer och mer på bb-väskan, vad som ska packas och är kvar att inhandla. 

Likaså förlossningsbrevet som jag tänkt skriva nästa vecka. 

Jag längtar tills jag går från jobbet och kan spendera någon vecka hemma för att boa ännu mer, packa väskan och förbereda mig både mentalt och fysiskt inför förlossningen.

Min tanke var ju innan att jag skulle jobba så länge som möjligt men efter påtryckningar från bland annat barnmorskan känns det som att det är klokt att gå hem någon vecka innan bf.

Jag kan nog behöva landa lite.

Vi har haft en hel del tråkigheter här på hemmaplan den sista tiden och det tär enormt mycket på psyket. Det + tröttheten som slagit till gör att hormonerna är all over the place och igår kände jag mig riktigt låg.

Egentligen är jag såklart hur lycklig som helst och jag har allt jag någonsin kunnat önska mig, men ibland måste man tillåta sig själv att vara lite nedstämd. Det betyder inte att jag är otacksam över graviditeten och allt fint i mitt liv, bara att jag är mänsklig och berörs av tråkiga händelser. 

Hur som haver,

bebis verkar må superbra i magen.

Hon sparkar och sträcker på sig hela tiden och jag har aldrig behövt oroa mig för minskade fosterrörelser för hon är oftast en riktig liten vilding. 

Då platsen i magen är mindre nu så blir det färre och färre regelrätta sparkar utan mer svepande långa rörelser och en rumpa eller fot som trycks ut här och där. 

Jag har börjat få mer och mer sammandragningar och trots att de inte gör ont så är de obehagliga och trycket över bröstet och lungorna blir värre när sammandragningarna kommer.

Det är jobbigt att sitta ner för oavsett hur rak i ryggen jag sitter är magen hög och blir ihoptryckt. Att äta blir därmed ganska jobbigt. Det enda som fungerar bra är att sitta lite tillbakalutad men då får jag istället ont i ländryggen. Som sagt: Jag längtar tills magen sjunker lite!