Vecka 32 är här och har snart redan passerat.

Idag är det 60 dagar kvar till beräknad förlossning och det börjar kännas.

Jag tänker mer på förlossningen och undrar när, var och hur allt kommer starta.

Redan nu kan jag komma på mig själv med att ibland reagera på olika saker och tänka "Är det redan dags?" även fast jag vet att det är en relativt lång tid kvar innan bebis är "färdiglagad" så att säga och att risken att föda nu är ganska liten.

Jag känner mig tyngre och tyngre och nu när bebis lagt sig med huvudet neråt känner jag emellanåt ett tryck neråt och ilningar. Bebisen har.mindre plats i magen och lungorna känns ofta ihoptryckta vilket gör att jag blir lättare andfådd.

Bebis är nu cirka 39cm lång och väger mellan 1,8-2kg och jag förundras över hur hon kan få plats i magen.

Iochmed att hon ligger med huvudet neråt känner jag sparkarna upp mot revbenen och när jag sitter ner som en slashas (dvs inte rak i ryggen) och med magen "ihoptryckt" känns det som att hon sparkar på brösten (ja, jag har liksom kommit till den punkten där magen är så stor att brösten "vilar på magen" när jag sitter ner haha).

Jag känner hur hon borrar sig neråt med huvudet och ligamentsmärtor i nedre delen av magen, ljumskarna osv blir mer och mer påtagligt.

Ibland trycks bebis rumpa och andra kroppsdelar ut mot huden så magen blir alldeles hård på vissa ställen vilket ibland känns obehagligt och nästan gör lite ont. Det är samtidigt så otroligt häftigt att man kan känna kroppsdelarna och jag säger ofta till sambon "känn här, det är hennes lilla rumpa!" och han blir lika fascinerad av det som jag.

Hon är så stark därinne nu, vår älskade lilla tjej, vilket märks på hårda och ibland smärtsamma sparkar och knytnävsslag som gör att man då och då i chock utbrister ett högt "Aj!" och undrar vad det är för akrobatik eller kickboxning hon håller på med därinne egentligen.

❤

I en av gravidapparna står det att jag nu ska vila så mycket jag kan vilket är lättare sagt än gjort då jag jobbar 8-17 varje dag i dagsläget.

Nu får jag och sambon känna på hur det känns på riktigt att vara två heltidsarbetande och samtidigt sköta hund, städning, tvätt, matlagning osv när man är hemma tidigast klockan 18 varje kväll. Det är en ganska stor skillnad med heltidsarbete mot att studera och ha mycket hemmastudier flera dagar i veckan. Vissa kvällar är jag helt slut och undrar hur tusan man ska klara detta sen när man har större barn och jobbar heltid, ska sköta hushåll och hund med allt vad det innebär och dessutom hämta/lämna på förskola och vara en pigg och engagerad förälder. Jag vet att man fixar det utan problem när det gäller men just de kvällar då jag är så trött så känns det som en omöjlig uppgift att klara och redan nu beundrar jag alla föräldrar som orkar med allt!

Foglossningen som varit besvärlig hålls i schack men återkommer så fort jag gör saker jag inte borde, som att exempelvis promenera lite längre stunder eller städa. Jag gör allt jag kan för att undvika det som förvärrar foglossningen då mitt mål är att jobba så länge som möjligt innan förlossningen.

De sura uppstötningarna som jag har haft stora problem med tidigare i graviditeten har också blivit lite bättre och det var någon vecka sedan jag kräktes sist. Omeprazolen är min räddning men om jag missar att ta dem en enda dag så är det kört igen.

Jag vaknar allt oftare på nätterna och är törstig men behöver än så länge inte gå upp flera gånger per natt för att kissa. Efter alla mina tidigare problem med njurarna och urinvägarna har jag utvecklat typ världens största blåsa så jag antar att det är därför jag slipper vakna av kissnödighet på nätterna. Någon tur måste man ju ändå ha! ;)

På måndag är det dags för tillväxtultraljud och jag längtar enormt mycket till att få se vårt lilla mirakel igen. 

Jag är inte jätteorolig över att det ska visa något fel men jag hoppas innerligt att vi får goda besked och slipper en 6-kilosbebis och att allt annat ser bra ut.

Vecka 32 är här och har snart redan passerat.

Idag är det 60 dagar kvar till beräknad förlossning och det börjar kännas.

Jag tänker mer på förlossningen och undrar när, var och hur allt kommer starta.

Redan nu kan jag komma på mig själv med att ibland reagera på olika saker och tänka "Är det redan dags?" även fast jag vet att det är en relativt lång tid kvar innan bebis är "färdiglagad" så att säga och att risken att föda nu är ganska liten.

Jag känner mig tyngre och tyngre och nu när bebis lagt sig med huvudet neråt känner jag emellanåt ett tryck neråt och ilningar. Bebisen har.mindre plats i magen och lungorna känns ofta ihoptryckta vilket gör att jag blir lättare andfådd.

Bebis är nu cirka 39cm lång och väger mellan 1,8-2kg och jag förundras över hur hon kan få plats i magen.

Iochmed att hon ligger med huvudet neråt känner jag sparkarna upp mot revbenen och när jag sitter ner som en slashas (dvs inte rak i ryggen) och med magen "ihoptryckt" känns det som att hon sparkar på brösten (ja, jag har liksom kommit till den punkten där magen är så stor att brösten "vilar på magen" när jag sitter ner haha).

Jag känner hur hon borrar sig neråt med huvudet och ligamentsmärtor i nedre delen av magen, ljumskarna osv blir mer och mer påtagligt.

Ibland trycks bebis rumpa och andra kroppsdelar ut mot huden så magen blir alldeles hård på vissa ställen vilket ibland känns obehagligt och nästan gör lite ont. Det är samtidigt så otroligt häftigt att man kan känna kroppsdelarna och jag säger ofta till sambon "känn här, det är hennes lilla rumpa!" och han blir lika fascinerad av det som jag.

Hon är så stark därinne nu, vår älskade lilla tjej, vilket märks på hårda och ibland smärtsamma sparkar och knytnävsslag som gör att man då och då i chock utbrister ett högt "Aj!" och undrar vad det är för akrobatik eller kickboxning hon håller på med därinne egentligen.

❤

I en av gravidapparna står det att jag nu ska vila så mycket jag kan vilket är lättare sagt än gjort då jag jobbar 8-17 varje dag i dagsläget.

Nu får jag och sambon känna på hur det känns på riktigt att vara två heltidsarbetande och samtidigt sköta hund, städning, tvätt, matlagning osv när man är hemma tidigast klockan 18 varje kväll. Det är en ganska stor skillnad med heltidsarbete mot att studera och ha mycket hemmastudier flera dagar i veckan. Vissa kvällar är jag helt slut och undrar hur tusan man ska klara detta sen när man har större barn och jobbar heltid, ska sköta hushåll och hund med allt vad det innebär och dessutom hämta/lämna på förskola och vara en pigg och engagerad förälder. Jag vet att man fixar det utan problem när det gäller men just de kvällar då jag är så trött så känns det som en omöjlig uppgift att klara och redan nu beundrar jag alla föräldrar som orkar med allt!

Foglossningen som varit besvärlig hålls i schack men återkommer så fort jag gör saker jag inte borde, som att exempelvis promenera lite längre stunder eller städa. Jag gör allt jag kan för att undvika det som förvärrar foglossningen då mitt mål är att jobba så länge som möjligt innan förlossningen.

De sura uppstötningarna som jag har haft stora problem med tidigare i graviditeten har också blivit lite bättre och det var någon vecka sedan jag kräktes sist. Omeprazolen är min räddning men om jag missar att ta dem en enda dag så är det kört igen.

Jag vaknar allt oftare på nätterna och är törstig men behöver än så länge inte gå upp flera gånger per natt för att kissa. Efter alla mina tidigare problem med njurarna och urinvägarna har jag utvecklat typ världens största blåsa så jag antar att det är därför jag slipper vakna av kissnödighet på nätterna. Någon tur måste man ju ändå ha! ;)

På måndag är det dags för tillväxtultraljud och jag längtar enormt mycket till att få se vårt lilla mirakel igen. 

Jag är inte jätteorolig över att det ska visa något fel men jag hoppas innerligt att vi får goda besked och slipper en 6-kilosbebis och att allt annat ser bra ut.