Rutinultraljud
Idag var den stora dagen, dagen för rutinultraljudet som vi har väntat på så länge.
Den senaste veckan har jag varit så otroligt nervös och nervositeten har ökat för varje dag som gått.
Innan har jag mest varit spänd och längtat, men ju mer det närmat sig desto mer nervös har jag blivit. Tänkt på allt som kan visa sig vara fel och tänkt på att de kan hitta avvikelser hos vårt älskade mirakel.
Jag vaknade tidigt imorse och kunde inte somna om. Gick upp och slappade (eller typ nervöst slet mitt hår) innan sambon vaknade till och frågade vad jag gjorde uppe redan.
"Gissa!" svarade jag och fick ett skratt tillbaka.
Jag är den minst nervösa av oss två i vanliga fall, den som alltid ser saker på den ljusa sidan (fast med mycket realism) och tänker att det mesta alltid löser sig.
Men nu när det gäller bebis så har Daniel tagit över den rollen kan jag lugnt säga.
Jag är den som oroar mig mest medan han hela tiden försäkrar mig om att allt mest troligt är helt okej.
Hursomhelst, idag var det alltså dags.
Det var en kandidat (student) som gjorde ultraljudet men det fanns såklart en utbildad barnmorska med lång erfarenhet med i rummet,
Och: allt såg helt perfekt ut!
Alla organ var perfekta, ryggrad, ben, armar, fingrar och tår var precis som det skulle.
Så enormt lättad!
Några små tårar letade sig fram i ögat måste jag erkänna. Det känns så fantastiskt att få se vårt perfekta lilla mirakel röra på sig därinne, suga på tummen, vinka och göra kullerbyttor.
Jag fick också känna den första riktiga sparken,
en magisk känsla!
"Oj där fick jag en rejäl spark mot dopplern", sa barnmorskan och ja, jag kände det med!
Moderkakan låg i framvägg precis som sist så jag räknar inte med att känna så mycket mer på ett tag men bara den sparken gjorde allt värt det!
Vår perfekta lilla ❤
Trackback
