VSD - Hål i hjärtat
På läkarkontrollen som utförs på BB inom 48 timmar upptäcktes ett blåsljud på Lydias hjärta.
Blåsljud är väldigt vanliga så det föranledde ingen direkt oro hos mig eller läkaren.
Det bestämdes att de skulle lyssnas på hjärtat dagen efter och om blåsljudet fortfarande fanns kvar (ibland försvinner det snabbt) skulle ett EKG samt en röntgen göras.
Nästa dag fanns blåsljudet fortfarande kvar så det blev ett EKG och röntgen.
Även om jag fortfarande inte var jätteorolig då jag har flera bekanta som haft barn med blåsljud som försvunnit snabbt så kändes det hemskt att se mitt lilla hjärta med alla elektroder på kroppen.
Både EKG och röntgen var normalt och visade inget avvikande men vi fick en tid för uppföljning med ultraljud på hjärtat.
Den 19 april var det dags.
Nu hade oron börjat smyga sig på men jag trodde ändå att blåsljudet skulle ha försvunnit vid det här laget.
Besöket inleddes med ett EKG som precis som på sjukhuset var helt normalt.
 
Sedan fick vi komma in i ett annat rum för att träffa läkaren och göra ultraljudet.
Jag förstod ganska snabbt att någonting var fel.
Läkaren kollade läääänge, sa inte ett ord och skrev ut massvis med foton.
Jag och Daniel höll lillan i handen och förstod ingenting av det vi såg på ultraljudskärmen.
En halvtimme till fyrtio minuter senare var läkaren klar och när han stängt av ultraljudsaparaten sa han att han nu visste vad som orsakade blåsljudet.
Lillan har två hål i hjärtat..
Det ena hålet var ingenting att bekymra sig över. Det är såpass vanligt sa läkaren.
Men det andra hålet..
Det andra sitter mellan hjärtats kammare och kallas för ventrikelseptumdefekt (eller kammarseptumdefekt), det innebär att det är ett hål i skiljeväggen mellan dem och gör att blodet pumpas mellan de två kammrarna.
En del blod från vänster kammare går över i den högra och gör att blodflödet till lungorna ökar.
Läkaren menade på att hålet varken var litet eller stort, utan mittemellan.
Hans förhoppning var att detta ska växa igen av sig själv och vi har en återbesökstid om tre månader för ett nytt EKG och ultraljud.
Under tiden ska vi vara vaksamma på symptom.
Det är symptomen som avgör om det blir en åtgärd eller ej.
Iband prövar man med medicinering men oftast är det en operation.
Bara tanken på en operation tar död på mig.
Att någon ska skära i mitt lilla mirakel. Att någon ska öppna upp henne för att blotta hennes hjärta..
Trots att läkaren försökte lugna oss så gick jag därifrån med tårar i ögonen.
Jag fick för första gången känna på hur det är att vara en orolig förälder.
Rädslan och oron man känner för sitt barn är bortom all kontroll eller förståelse.
Mitt älskade lilla hjärta, med sitt lilla defekta hjärta..
Jag VET att ventrikelseptumdefekter är relativt vanliga, jag VET att det växer/läker ihop på många, jag VET att min dotter mår bra idag, men ändå kan jag inte hjälpa att oroa mig.
Jag skulle ge allt i världen för att hon skulle vara som alla andra, med ett hjärta utan hål.
Men hon är alldeles perfekt ändå, vår älskade lilla tjej
❤
