De första veckorna efter förlossningen brydde/reagerade jag inte på det faktum att sömn är en bristvara och att man endast får sova några få timmar i sträck men nu den senaste tiden har det gjort sin verkan..

Igårkväll tog nattningen fyra(4!!) timmar och jag var redo att slita mitt hår.

15 gånger i rad började Lydia skrika i precis samma ögonblick som jag skulle somna.

Så fort jag slöt ögonen och kände att jag somnar vilken sekund som helst så kom det där illvrålet som får en att hoppa upp ur sängen och undra om någon precis släppt en handgranat i sovrummet. 

Jag vaggade, sjöng, satt med henne i famnen, låg ner med henne på bröstet, testade magmassage och bencykling, ammade i olika ställningar, prövade vagnen, babysittern.. Allt! Men ingenting fungerade.

Är det något jag lärt mig om mig själv sedan Lydia kom så är det att jag blir en ragata när jag inte får sova tillräckligt och jag har då mycket mindre tålamod än jag trodde.

"Du kan ju sova på dagen!" och "Sov när bebis sover!" är något som trötta mammor får höra ofta. Att sova på dagen när bebis sover funkar sällan av flera anledningar:

Man vet aldrig hur länge bebis sover och när man själv lyckas somna kan man ge sig fan på att bebis vaknar just då. Det slår sällan fel här hemma.

För det andra så är det inte, i mitt fall, det faktum att jag sover lite som är problemet, utan att sömnen är hackig, alltså att man aldrig sover mer än 2-3 timmar i sträck, ibland inte ens det.

Men ja, att sova när bebis sover kanske funkar för vissa. 

Här är det dock svårt. 

När Lydia sover är dessutom enda gångerna jag får möjlighet att göra någonting annat, varesig det gäller att mysa med henne sovandes på mitt bröst, fixa disken eller scrolla instagramflödet så är det tid jag inte får när hon är vaken.

De första veckorna efter förlossningen brydde/reagerade jag inte på det faktum att sömn är en bristvara och att man endast får sova några få timmar i sträck men nu den senaste tiden har det gjort sin verkan..

Igårkväll tog nattningen fyra(4!!) timmar och jag var redo att slita mitt hår.

15 gånger i rad började Lydia skrika i precis samma ögonblick som jag skulle somna.

Så fort jag slöt ögonen och kände att jag somnar vilken sekund som helst så kom det där illvrålet som får en att hoppa upp ur sängen och undra om någon precis släppt en handgranat i sovrummet. 

Jag vaggade, sjöng, satt med henne i famnen, låg ner med henne på bröstet, testade magmassage och bencykling, ammade i olika ställningar, prövade vagnen, babysittern.. Allt! Men ingenting fungerade.

Är det något jag lärt mig om mig själv sedan Lydia kom så är det att jag blir en ragata när jag inte får sova tillräckligt och jag har då mycket mindre tålamod än jag trodde.

"Du kan ju sova på dagen!" och "Sov när bebis sover!" är något som trötta mammor får höra ofta. Att sova på dagen när bebis sover funkar sällan av flera anledningar:

Man vet aldrig hur länge bebis sover och när man själv lyckas somna kan man ge sig fan på att bebis vaknar just då. Det slår sällan fel här hemma.

För det andra så är det inte, i mitt fall, det faktum att jag sover lite som är problemet, utan att sömnen är hackig, alltså att man aldrig sover mer än 2-3 timmar i sträck, ibland inte ens det.

Men ja, att sova när bebis sover kanske funkar för vissa. 

Här är det dock svårt. 

När Lydia sover är dessutom enda gångerna jag får möjlighet att göra någonting annat, varesig det gäller att mysa med henne sovandes på mitt bröst, fixa disken eller scrolla instagramflödet så är det tid jag inte får när hon är vaken.