Our tiny miracle

Idag var det dags för ett besök hos barnmorskan och äntligen var det dags att börja mäta magen.

Jag som varit så orolig att min mage är onormalt stor lugnades då jag ligger precis under kurvan, alltså inte alls jättemycket över som jag trodde att jag skulle göra. 

Mitt hb har sänkts en del sedan inskrivningen då det var helt perfekt på 135 men än så länge var det inget att oroa sig för enligt barnmorskan.

Vi pratade lite om mina smärtor jag har besvärats av i rygg, rumpa och underlivet och hon kände lite på ryggen och bäckenet och det verkar som att det är foglossning.

Jag kunde ge mig tusan på att jag skulle åka på det men att verkligen få höra det av barnmorskan också tog ganska hårt.

I övrigt har jag haft några tuffa sömnlösa nätter.

Illamåendet är tillbaka och jag vaknar flera gånger per natt, vrider och vänder mig vilket resulterar i att jag är trött och orkeslös på dagarna. Samtidigt är jag så rastlös att jag klättrar på väggarna vilket inte alls är en rolig kombination.

Idag har jag dock efter barnmorskebesöket lyckats skrapa ihop den sista lilla gnutta ork som fanns och storstädat hela lägenheten. Packat upp allt som vi hade med oss på resan, vikt all tvätt, städat nya vagnen, skurat badrummet och resten av lägenheten fick sig en rejäl omgång med skurtrasan, dammsugaren och moppen.

När allt förutom att torka golven var klart skrek kroppen att jag torterade den och att den hatar mig och jag borde vila men nog tusan skulle jag skura klart iallafall.

Det resulterade i att det blir sängläge just nu,

att man aldrig lär sig!

Varför ska jag vara så envis när jag efteråt har svinont och ångrar mig?!

Nåväl, när jag känner bebis sparka och tittar på vagnen som stirrar på mig i vardagsrummet så känner jag att det är värt allt,

all smärta, allt illamående, all viktuppgång och allt som inte är jättetrevligt i en graviditet försvinner när jag tänker på att vi ska få möta henne,