Efter ett tags tystnad är det nog dags att uppdatera här igen.

Lydia blev sju veckor gammal i söndags och förra veckan när vi var på BVC visade vågen på 3920 gram och lillan mätte in på 53 cm lång. 

Hon börjar bli riktigt stor nu.

Vid amningen ligger inte längre fötterna mot min kropp utan "hänger ut" på sidan och hon är duktig på att ta spjärn med fötterna på soffan när vi ammar. Hon är inte alls lika liten i famnen som hon varit (såklart) och även mentalt märks det att hon utvecklas hela tiden. Hon är mer krävande, nu ska man prata med henne och "leka", hon har stadigare blick och "hänger med" mer i vad som händer runtomkring.

Jag har antagligen inte skrivit det tidigare men på BB bad jag läkaren där att kolla Lydias tungband då jag misstänkte att det var lite kort. 

Utan att ens kolla efter sa han "Det är nog ingen fara" och lät det passera.

Vi har ju som nämnt behövt använda amningsnapp vid amningen då lillan inte får ett tag annars, hon kan inte bilda vakuumet som behövs för att hålla kvar bröstet och hon kan inte använda tungan för att pressa ut mjölken som man ska.

Vid amning ska tungan gå ut över nederläppen vilket den aldrig har gjort på henne.

Säker på min sak som jag var, att tungbandet är för kort, tog jag upp detta med läkaren på BVC när vi hade fyraveckors-kontrollen och visst höll läkaren med om att det var lite kort men sa att hon inte är så bekant med fenomenet och därför skulle ringa samt skicka en eventuell remiss till barnläkare.

Irritationen över att läkaren på BB viftade bort frågan och inte ens bemödade sig att ta en minut av sin tid för att kolla när jag uppenbarligen hade rätt slog över mig.

Ett kort tungband som skapar besvär SKA klippas och jag vet att många gör det redan på BB. Nu hade det gått en månad och risken för att amningen redan är "förstörd" pga amningsnappen (inte förstörd i den meningen, utan i den mening att lillan inte kommer kunna sluta med den sen) är stor. 

Om de bara lyssnat från början!

Samtidigt är jag inte förvånad. 

Mammainstinkten och magkänslan är enorm och personalen på BB var aldrig vidare pepp på att lyssna på mina åsikter och tankar.

Hursomhaver, bvc-läkaren ringde upp mig två timmar senare och sa att hon pratat med barnläkarna och skickar en remiss dit.

Hon la dock till att hon var säker på att de inte ville klippa tungbandet då Lydia faktiskt kan amma med amningsnapp och går så bra upp i vikt. Här slog Irritationen till igen och jag funderade på om det är så smart att säga saker som man inte har en aning om och dessutom när man själv sagt att man inte är bekant med fenomenet och de besvär det kan orsaka.

Ett kort tungband leder ofta till talsvårigheter (beroende på hur pass kort det är), det vanligt att barnens tal utvecklas sent och att de läspar, får svårt att säga R samt andra bokstäver och behöver hjälp av logoped/talpedagog. 

Veckorna gick iallafall och förra veckan damp det ner en tid till öron-, näsa- och halsmottagningen. Istället för remissen till barnläkare fick vi en tid på rätt mottagning direkt. 

Igår var det dags och jag var minst sagt nervös.

Mentalt hade jag förberett mig med en mängd olika argument att dra om de skulle vara emot att åtgärda tungbandet så som bvc-läkaren påstod. Det visade sig dock att dessa inte behövde användas alls. Läkaren bad mig beskriva vilka besvär Lydias tungband orsakar och efter att ha tittat och känt på tungbandet kunde hon konstatera att tungbandet var mycket kort. 

Därefter skulle det klippas, direkt, och det mina vänner var jag INTE beredd på.

Jag förväntade mig att få en ny tid för klipp men icke.

Lydia som sov så gott fick ligga i min famn medan läkaren, en sköterska och jag fick hålla upp hennes mun samtidigt som läkaren klippte.

Lydia var mest besvärad över att vi störde hennes sömn och höll fingrarna i hennes mun.

Läkaren klippte två gånger och lyckades klippa mellan en halv till en hel centimeter, vilket var allt som gick att klippa just då.

Lydia somnade om direkt.

Såhär lugn är man en minut efter att någon klippt ditt tungband med en sax. Snarkade gjorde hon också. 

Mammas lilla kämpe. 

Jag var betydligt mer tilltagen än Lydia men jag fick ändå beröm av läkaren för att jag var så lugn. "Alla mammor brukar gråta hysteriskt!", jag sög till mig kommentaren och vågade inte erkänna att jag nästan gjorde det jag med.

Lydia fortsatte sova i vagnen hela vägen hem och ytterligare en timme i vagnen när vi var hemma. 

När hon vaknade var hon i full gång med att utforska sin nya rörligare tunga.

Hon lipade för första gången med hela tungan ute och visade att hon kan flytta tungan i sidledes.

Jag har aldrig fått se så mycket av den söta lilla tungan som jag har fått sedan klippet och jag är minst lika kär i den lilla tungan som jag är i resten av vårt lilla mirakel 

❤ 

Än så länge är inte amningsnappen borta men vi övar och övar.

Hon är van med en mindre rörlig tunga och måste nu "lära om" när hon kan röra den mer.

Jag är iallafall glad att det gjordes nu och inte när hon var äldre då hon skulle minnas mer av ingreppet.

Något jag är mindre nöjd med är att Lydia även mest troligt har ett stramt/kort läppband (de går ofta hand i hand med kort tungband) också men enligt läkaren på ÖNH så åtgärdar de inte sånt. Trots att även det ställer till besvär för amningen och kan leda till besvär med tänderna (risk för hål då det blir svårt att borsta framtänderna, glugg, tandställning, ansiktsmimik m.m).

I värsta fall påpekar tandläkarna det när hon blivit några år och då är det tal om en operation (med narkos och stygn) istället för ett litet ingrepp och jag vill så hemskt gärna att Lydia ska slippa det. 

Vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

Om tre veckor ska vi iallafall prata med läkaren igen för att se hur det har gått sedan tungbandet klipptes. Är det inte helt bra så kanske det blir ytterligare ett klipp men det hoppas vi att vi slipper! 

Efter ett tags tystnad är det nog dags att uppdatera här igen.

Lydia blev sju veckor gammal i söndags och förra veckan när vi var på BVC visade vågen på 3920 gram och lillan mätte in på 53 cm lång. 

Hon börjar bli riktigt stor nu.

Vid amningen ligger inte längre fötterna mot min kropp utan "hänger ut" på sidan och hon är duktig på att ta spjärn med fötterna på soffan när vi ammar. Hon är inte alls lika liten i famnen som hon varit (såklart) och även mentalt märks det att hon utvecklas hela tiden. Hon är mer krävande, nu ska man prata med henne och "leka", hon har stadigare blick och "hänger med" mer i vad som händer runtomkring.

Jag har antagligen inte skrivit det tidigare men på BB bad jag läkaren där att kolla Lydias tungband då jag misstänkte att det var lite kort. 

Utan att ens kolla efter sa han "Det är nog ingen fara" och lät det passera.

Vi har ju som nämnt behövt använda amningsnapp vid amningen då lillan inte får ett tag annars, hon kan inte bilda vakuumet som behövs för att hålla kvar bröstet och hon kan inte använda tungan för att pressa ut mjölken som man ska.

Vid amning ska tungan gå ut över nederläppen vilket den aldrig har gjort på henne.

Säker på min sak som jag var, att tungbandet är för kort, tog jag upp detta med läkaren på BVC när vi hade fyraveckors-kontrollen och visst höll läkaren med om att det var lite kort men sa att hon inte är så bekant med fenomenet och därför skulle ringa samt skicka en eventuell remiss till barnläkare.

Irritationen över att läkaren på BB viftade bort frågan och inte ens bemödade sig att ta en minut av sin tid för att kolla när jag uppenbarligen hade rätt slog över mig.

Ett kort tungband som skapar besvär SKA klippas och jag vet att många gör det redan på BB. Nu hade det gått en månad och risken för att amningen redan är "förstörd" pga amningsnappen (inte förstörd i den meningen, utan i den mening att lillan inte kommer kunna sluta med den sen) är stor. 

Om de bara lyssnat från början!

Samtidigt är jag inte förvånad. 

Mammainstinkten och magkänslan är enorm och personalen på BB var aldrig vidare pepp på att lyssna på mina åsikter och tankar.

Hursomhaver, bvc-läkaren ringde upp mig två timmar senare och sa att hon pratat med barnläkarna och skickar en remiss dit.

Hon la dock till att hon var säker på att de inte ville klippa tungbandet då Lydia faktiskt kan amma med amningsnapp och går så bra upp i vikt. Här slog Irritationen till igen och jag funderade på om det är så smart att säga saker som man inte har en aning om och dessutom när man själv sagt att man inte är bekant med fenomenet och de besvär det kan orsaka.

Ett kort tungband leder ofta till talsvårigheter (beroende på hur pass kort det är), det vanligt att barnens tal utvecklas sent och att de läspar, får svårt att säga R samt andra bokstäver och behöver hjälp av logoped/talpedagog. 

Veckorna gick iallafall och förra veckan damp det ner en tid till öron-, näsa- och halsmottagningen. Istället för remissen till barnläkare fick vi en tid på rätt mottagning direkt. 

Igår var det dags och jag var minst sagt nervös.

Mentalt hade jag förberett mig med en mängd olika argument att dra om de skulle vara emot att åtgärda tungbandet så som bvc-läkaren påstod. Det visade sig dock att dessa inte behövde användas alls. Läkaren bad mig beskriva vilka besvär Lydias tungband orsakar och efter att ha tittat och känt på tungbandet kunde hon konstatera att tungbandet var mycket kort. 

Därefter skulle det klippas, direkt, och det mina vänner var jag INTE beredd på.

Jag förväntade mig att få en ny tid för klipp men icke.

Lydia som sov så gott fick ligga i min famn medan läkaren, en sköterska och jag fick hålla upp hennes mun samtidigt som läkaren klippte.

Lydia var mest besvärad över att vi störde hennes sömn och höll fingrarna i hennes mun.

Läkaren klippte två gånger och lyckades klippa mellan en halv till en hel centimeter, vilket var allt som gick att klippa just då.

Lydia somnade om direkt.

Såhär lugn är man en minut efter att någon klippt ditt tungband med en sax. Snarkade gjorde hon också. 

Mammas lilla kämpe. 

Jag var betydligt mer tilltagen än Lydia men jag fick ändå beröm av läkaren för att jag var så lugn. "Alla mammor brukar gråta hysteriskt!", jag sög till mig kommentaren och vågade inte erkänna att jag nästan gjorde det jag med.

Lydia fortsatte sova i vagnen hela vägen hem och ytterligare en timme i vagnen när vi var hemma. 

När hon vaknade var hon i full gång med att utforska sin nya rörligare tunga.

Hon lipade för första gången med hela tungan ute och visade att hon kan flytta tungan i sidledes.

Jag har aldrig fått se så mycket av den söta lilla tungan som jag har fått sedan klippet och jag är minst lika kär i den lilla tungan som jag är i resten av vårt lilla mirakel 

❤ 

Än så länge är inte amningsnappen borta men vi övar och övar.

Hon är van med en mindre rörlig tunga och måste nu "lära om" när hon kan röra den mer.

Jag är iallafall glad att det gjordes nu och inte när hon var äldre då hon skulle minnas mer av ingreppet.

Något jag är mindre nöjd med är att Lydia även mest troligt har ett stramt/kort läppband (de går ofta hand i hand med kort tungband) också men enligt läkaren på ÖNH så åtgärdar de inte sånt. Trots att även det ställer till besvär för amningen och kan leda till besvär med tänderna (risk för hål då det blir svårt att borsta framtänderna, glugg, tandställning, ansiktsmimik m.m).

I värsta fall påpekar tandläkarna det när hon blivit några år och då är det tal om en operation (med narkos och stygn) istället för ett litet ingrepp och jag vill så hemskt gärna att Lydia ska slippa det. 

Vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

Om tre veckor ska vi iallafall prata med läkaren igen för att se hur det har gått sedan tungbandet klipptes. Är det inte helt bra så kanske det blir ytterligare ett klipp men det hoppas vi att vi slipper!