Nog var jag dålig på att blogga under graviditeten, innan Lydia kom till oss och nu lär det ju tyvärr inte bli bättre.

Visst har jag tid till det, men ni vet, man tittar ju på miraklet när de sover och längtar efter att de ska vakna och ingenting annat finns på hjärnan än den lilla människan som fyllt ens hjärta med så mycket kärlek att man aldrig någonsin trott att det skulle vara möjligt att älska mer än man gör. 

Igår blev en riktigt fartfylld dag för lillan. Vi åkte halva Skåne runt (kändes det som) och besökte fastrar, kusiner, farfar och moster för första gången.

Det var riktigt trevligt men det märktes på Lydia att det troligen blev lite för mycket intryck. Alla ska ju hålla och pussa på miraklet och det är ju såklart förståeligt.

Hon var orolig på kvällen och natten och ville bara sova på oss. Även om hon sov på mitt bröst i två timmar och man tillslut trodde att det var safe att lägga ner henne så vaknade hon i samma sekund som hennes rygg träffade babynestet/sängen.

Så inatt blev det inte mycket sömn, men det har det iochförsig inte blivit någon natt då vi ändå måste vakna för mat var tredje timme. 

Men vi överlever. Daniel erbjuder sig alltid att gå upp med henne på morgonen så jag får sova en stund till efter sista amningen men jag går alltid upp med dem iallafall.

Jag får inte riktigt någon ro. Det är som att jag är rädd för att missa något med henne när de går iväg.

Men vad kan jag missa egentligen? 

Bajsblöjor, gråt? 

Eller så kan jag missa ett leende i sömnen, lite grimaser, ett joller och annat som fyller mig med så mycket lycka och kärlek. Dessutom: gråter hon vill jag finnas där, alltid.

❤ 

Idag var första dagen på en vecka som regnet höll sig borta och solen sken.

Då passade vi på att njuta ute i solen.

Vi grillade, lapade i oss så mycket sol vi kunde och lillfis sov så gott i vagnen.

Dagar som dessa är man extra lycklig.

Nog var jag dålig på att blogga under graviditeten, innan Lydia kom till oss och nu lär det ju tyvärr inte bli bättre.

Visst har jag tid till det, men ni vet, man tittar ju på miraklet när de sover och längtar efter att de ska vakna och ingenting annat finns på hjärnan än den lilla människan som fyllt ens hjärta med så mycket kärlek att man aldrig någonsin trott att det skulle vara möjligt att älska mer än man gör. 

Igår blev en riktigt fartfylld dag för lillan. Vi åkte halva Skåne runt (kändes det som) och besökte fastrar, kusiner, farfar och moster för första gången.

Det var riktigt trevligt men det märktes på Lydia att det troligen blev lite för mycket intryck. Alla ska ju hålla och pussa på miraklet och det är ju såklart förståeligt.

Hon var orolig på kvällen och natten och ville bara sova på oss. Även om hon sov på mitt bröst i två timmar och man tillslut trodde att det var safe att lägga ner henne så vaknade hon i samma sekund som hennes rygg träffade babynestet/sängen.

Så inatt blev det inte mycket sömn, men det har det iochförsig inte blivit någon natt då vi ändå måste vakna för mat var tredje timme. 

Men vi överlever. Daniel erbjuder sig alltid att gå upp med henne på morgonen så jag får sova en stund till efter sista amningen men jag går alltid upp med dem iallafall.

Jag får inte riktigt någon ro. Det är som att jag är rädd för att missa något med henne när de går iväg.

Men vad kan jag missa egentligen? 

Bajsblöjor, gråt? 

Eller så kan jag missa ett leende i sömnen, lite grimaser, ett joller och annat som fyller mig med så mycket lycka och kärlek. Dessutom: gråter hon vill jag finnas där, alltid.

❤ 

Idag var första dagen på en vecka som regnet höll sig borta och solen sken.

Då passade vi på att njuta ute i solen.

Vi grillade, lapade i oss så mycket sol vi kunde och lillfis sov så gott i vagnen.

Dagar som dessa är man extra lycklig.