Det har ekat lite tomt härinne den senaste veckan. Anledningen till det är att praktiken började i måndags och när jag kommer hem på kvällarna är det mys med sambon och annat som prioriteras.

Första praktikveckan är iallafall avklarad och trots att jag var supernervös innan så har allt gått över förväntan. 

Foglossningen som jag trodde skulle bli värre av långa dagar på kontoret har till min förvåning blivit mycket bättre då jag börjar lära mig att tänka över mina rörelser, vilka positioner jag sitter/står i och undviker sånt som jag vet förvärrar. 

Jag var dessutom hos en sjukgymnast i tisdags och fick ytterligare tips och övningar. 

I torsdags fick jag däremot hem ett brev från min husläkare som gjorde mig orolig.

För några veckor sedan var jag där och tog lite prover och dessa visade att jag har riktigt lågt av B12-vitaminer, så pass lågt att det är viktigt att vi får upp koncentrationen väldigt snabbt och jag ska därför få dagliga Behepaninjektioner i en vecka för att sedan gå över till daglig tablettmedicinering.

Tanken på injektioner gjorde mig livrädd och dessutom fick jag inte mycket information i brevet om vad det beror på, vad det kan orsaka och hur graviditeten påverkas utan jag fick själv googla och kontakta både bm och husläkaren själv för att få ytterligare information.

Brist på b12-vitamin kan ge en rad symptom, bland annat depressioner, minnesstörningar, trötthet och blodbrist. 

Sambon har klagat senaste tiden på att mitt minne varit förfärligt, jag har alltid haft ett superminne men inte nu längre.

Nu får jag skriva lappar och påminnelser till mig själv..

Dåliga blodvärden vet jag att jag har och nu finns det iallafall en förklaring till varför det inte går upp trots järntabletterna jag äter.

Det beror alltså på B12-brist också, inte bara dåliga järnvärden.

En sak som inte visat sig mycket är tröttheten.

Både bm och husläkaren frågar ofta om jag inte är trött, och visst är jag det periodvis men inte så trött som jag egentligen borde vara.

Kollegorna på jobbet och sambon skämtar om att jag kanske är så van vid min energinivå att jag kommer få en riktig energikick efter infektionerna. Det ska bli spännande att se och man kan ju hoppas att det stämmer!

Det tar väldigt lång tid innan en brist på b12 visar sig och enligt husläkaren har jag haft det väldigt väldigt länge.

I normala fall är det bara vegetarianer eller undernärda (t.ex personer med anorexi) som får denna brist och jag är ju inget av det.

Tillhör man inte dessa grupper så handlar det om en defekt eller underliggande sjukdom i magens slemhinna eller tarmarna som gör att kroppen inte kan ta upp vitaminet 

vilket då borde vara fallet för mig.

Förutom det rullar livet och graviditeten på bra.

Vår lilla tjej sparkar som en galning och tycker ut de små fötterna och rumpan här och där så det nästan gör ont ibland och är som mest livlig när jag är på jobbet.

Sambon pratar fortfarande med magen och älskar att klappa den och känna sparkarna.

Han blir i extas när han får känna henne.

Häromkvällen när vi gick och la oss frågade han om hon sparkade men jag sa att det varit lite lugnt ett tag och att han inte skulle ha några förhoppningar om att känna några sparkar nu.

Då la han handen på magen och sa till henne:

Och visst fick han en rejäl kick mot handen innan hon somnade igen

❤

Det har ekat lite tomt härinne den senaste veckan. Anledningen till det är att praktiken började i måndags och när jag kommer hem på kvällarna är det mys med sambon och annat som prioriteras.

Första praktikveckan är iallafall avklarad och trots att jag var supernervös innan så har allt gått över förväntan. 

Foglossningen som jag trodde skulle bli värre av långa dagar på kontoret har till min förvåning blivit mycket bättre då jag börjar lära mig att tänka över mina rörelser, vilka positioner jag sitter/står i och undviker sånt som jag vet förvärrar. 

Jag var dessutom hos en sjukgymnast i tisdags och fick ytterligare tips och övningar. 

I torsdags fick jag däremot hem ett brev från min husläkare som gjorde mig orolig.

För några veckor sedan var jag där och tog lite prover och dessa visade att jag har riktigt lågt av B12-vitaminer, så pass lågt att det är viktigt att vi får upp koncentrationen väldigt snabbt och jag ska därför få dagliga Behepaninjektioner i en vecka för att sedan gå över till daglig tablettmedicinering.

Tanken på injektioner gjorde mig livrädd och dessutom fick jag inte mycket information i brevet om vad det beror på, vad det kan orsaka och hur graviditeten påverkas utan jag fick själv googla och kontakta både bm och husläkaren själv för att få ytterligare information.

Brist på b12-vitamin kan ge en rad symptom, bland annat depressioner, minnesstörningar, trötthet och blodbrist. 

Sambon har klagat senaste tiden på att mitt minne varit förfärligt, jag har alltid haft ett superminne men inte nu längre.

Nu får jag skriva lappar och påminnelser till mig själv..

Dåliga blodvärden vet jag att jag har och nu finns det iallafall en förklaring till varför det inte går upp trots järntabletterna jag äter.

Det beror alltså på B12-brist också, inte bara dåliga järnvärden.

En sak som inte visat sig mycket är tröttheten.

Både bm och husläkaren frågar ofta om jag inte är trött, och visst är jag det periodvis men inte så trött som jag egentligen borde vara.

Kollegorna på jobbet och sambon skämtar om att jag kanske är så van vid min energinivå att jag kommer få en riktig energikick efter infektionerna. Det ska bli spännande att se och man kan ju hoppas att det stämmer!

Det tar väldigt lång tid innan en brist på b12 visar sig och enligt husläkaren har jag haft det väldigt väldigt länge.

I normala fall är det bara vegetarianer eller undernärda (t.ex personer med anorexi) som får denna brist och jag är ju inget av det.

Tillhör man inte dessa grupper så handlar det om en defekt eller underliggande sjukdom i magens slemhinna eller tarmarna som gör att kroppen inte kan ta upp vitaminet 

vilket då borde vara fallet för mig.

Förutom det rullar livet och graviditeten på bra.

Vår lilla tjej sparkar som en galning och tycker ut de små fötterna och rumpan här och där så det nästan gör ont ibland och är som mest livlig när jag är på jobbet.

Sambon pratar fortfarande med magen och älskar att klappa den och känna sparkarna.

Han blir i extas när han får känna henne.

Häromkvällen när vi gick och la oss frågade han om hon sparkade men jag sa att det varit lite lugnt ett tag och att han inte skulle ha några förhoppningar om att känna några sparkar nu.

Då la han handen på magen och sa till henne:

Och visst fick han en rejäl kick mot handen innan hon somnade igen

❤